HMF-medaljen

Syfte

Syftet med projektet HMF-medaljen är att göra uppror mot den statliga anarkotyrannin genom att ge människor som åtalats för brottet hets mot folkgrupp stöd, gemenskap och råg i ryggen, och samtidigt ta udden ur den missbrukade rättsapparatens effektivaste och mest skändliga vapen för att avskräcka människor att kritisera den statliga värdegrunden och maktordningen eller reagera på dess konsekvenser. Detta görs genom en medalj och ett följebrev.

Anarkotyranni är ett begrepp där den byråkratiserade staten är mer intresserad av att kuva och bemästra medborgarna så att de inte sätter sig upp mot den härskande klassen (tyranni), istället för att undertrycka de verkliga brottslingarna (som skapar anarki). Lagar upprätthålls endast selektivt beroende på vad den härskande eliten upplever är gynnsamt. Ett exempel på detta är att illegal invandring i praktiken ofta tolereras.

Medaljernas ägare ska kunna känna sig hedrade, stolta och utmärkta av att bära den. De ska känna att deras dom/åtal är en fjäder i hatten, ett krigarens märke som de bär med sig resten av livet, och medaljen är ett fysiskt erkännande och manifestation av det faktumet.

Syftet är inte symboliskt, utan vi förväntar en reell effekt i form av att brottet HMF inte längre blir stigmatiserande och tappar respekt.

Det är viktigt att bryta ner de tabun som HMF-missbruket cementerar. Det enda sättet att tillintetgöra ett tabu är att öppet trotsa det. Ett tabu behåller sin makt om folk förkastar det i det privata men inte i det offentliga. Eftersom det censurivrande svenskfientliga PK-samhället är beroende av moralisk svartmålning av alla som trotsar det, är det sårbart för ett motangrepp som detta, som vänder det moraliska stigmat till ett moraliskt uppror och en hedersbetygelse.

Varken ovanstående eller något annat på den här webbsajten ska tolkas som att vi uppmuntrar till lagbrott. Men vi har sympati för många åtalade och anser att lagen om HMF är alltigenom förkastlig.

Medaljen delas ut till så många personer som möjligt som blivit åtalade för HMF. Vi försöker sovra bort fall där den potentiella mottagaren verkar vara direkt olämplig eller handlat avsevärt klandervärt, men vi gör det medvetet så lite som möjligt eftersom det bäst undergräver legitimiteten hos det system och de bedragare som missbrukar HMF-vapnet för att kuva och terrorisera svenskar som reagerar över vad de utsätts för. Sovringen är ibland svår och diffus och därför inte fullkomlig.

Det som svenskarna utsätts för idag saknar historiskt motstycke. För det första håller de på att bli utbytta som folk – massinvandringen kommer att göra dem till en minoritet i sitt eget land tämligen snart. För det andra utsätts de för övergrepp av de grupper som är på väg att ersätta dem. I detta läge är det en form av självförsvar att kritisera både inkräktarna och de makthavare som ligger bakom den förda politiken – och i självförsvar måste du ha rätten att gå lite för långt enligt principen om nödvärnsexcess.

Det är moraliskt bättre att tillgripa lite för mycket våld för att försvara sina nära och kära än att passivt stå och se på när de blir våldtagna, rånade eller förnedrade. På samma sätt förtjänar svenskar beröm, inte straff, när de reagerar mot övergrepp som deras landsmän utsätts för – eller när de uttrycker ilska över hela den absurda situation som råder i Sverige – även om de i affekt råkar uttrycka sig elakt eller plumpt. Medaljen delas inte ut därför att mottagaren nödvändigtvis agerat felfritt, utan för att vederbörande har reagerat mot en orättfärdig situation och ställts inför rätta på grund av en illegitim lag som tillämpas ojämlikt utifrån en förkastlig agenda.

Det förhållandevis frikostiga utdelandet av medaljen bör således dessutom ses i perspektiv av de etniskt präglade övergrepp som drabbar europeiskättade människor. Följande exempel på specifikt så kallad dominanskriminalitet var aktuella innan det här projektet startade:

• En 18-åring rånas på allt utom sina kalsonger och får en del av örat avskuret med kniv. 
• En 18-åring misshandlas, tvingas klä av sig naken och blir urinerad i munnen medan han kallas ”jävla vidriga svenne”. 
• Ett gäng sparkar och stampar en liggande flicka i huvudet och mot kroppen medan någon ropar ”döda henne wallah”, vilket är arabiska för ”svär på Gud”. De lyfter hennes huvud och slår det mot asfalten medan någon ropar om att ”fucka revbenen” och ”stampa revbenen”. 
• En svensk pojke misshandlas, förnedras och tvingas ta en pistol i munnen av invandrare som verkar tala turkiska.
• En pojke tvingas klä av sig naken, sparkas i huvudet medan han gråter och vädjar. Han beordras att springa naken intill deras bil. Invandrarnas egen film är stark och grafisk. 
  

Flera av fallen ovan filmades och kan ses på respektive länkade nyhetssidor.

Dessa och liknande övergrepp skulle förmodligen inte ske om det inte vore för vad som inom psykologin kallas för enablers, eller möjliggörare på svenska. Det är de människor och institutioner med status och makt i samhället, såsom poliser, politiker, redaktörer, journalister och rektorer, som aktivt agerar på sätt som av gärningsmännen uppfattas som stöd, skydd och öppet eller tyst medgivande.

Här är några exempel på enabling i samband med ovanstående fall av dominanskriminalitet:

• Stefan Löfven vidhåller att förnedringsrånen beror på Alliansens skattesänkningar för 14 år sedan. 
• Inrikesministerns medhjälpare förklarar att det upprörande med förnedringsvåldet är att det blir uppmärksammat av Sverigedemokraterna. 
• Aftonbladet försöker vrida perspektivet genom att porträttera en förnedringsrånare som ett offer som det är synd om. 
• Polisens rånutredare trivialiserar och förnekar den etniska dimensionen och motivationen med den uttjatade taktiken ”vem är egentligen svensk?” och ”vi ska inte förstärka en vi-och-dom-uppdelning”. 

Alltså: När svenskar eller europeiskättade personer reagerar verbalt eller bara förklarar fakta hamnar de i domstol. När utomeuropeiska invandrare begår starka illdåd trivialiseras och bortförklaras det. HMF används både för att förtrycka den förstnämnda gruppen och för att skydda och frikänna den sistnämnda från ansvar och upplevd skuld.

Därmed är det sammanhang som medaljen ska betraktas i tillräckligt fullständig för en god helhetsbild.