Att motverka demoralisering och stärka moralen i motgång

Vi fick ett brev som vi verkligen vill visa. Det kom från en medaljör i början av februari och illustrerar det unika som HMF-medaljen åstadkommer. Något av det mest avgörande vid motsättningar eller konflikt är moral. Om man har makt över media och samhällets alla institutioner så är det lätt att demoralisera och bryta ner människor, om det är vad man vill. Så mycket av det makteliten utsätter medborgarna för syftar just till att demoralisera, inte minst tillämpningen av HMF. När man saknar makt och resurser att sätta emot är det inte mycket man kan bemöta det med annat än att informera om kränkningar, orättvisor, brott etc., men med det följer lätt ytterligare demoralisering som en oönskad bieffekt.

Men som det här brevet är ett så lysande exempel på, utgör HMF-medaljen ett fungerande motmedel mot demoralisering. Se själva:

I dag vid ett-tiden kom posten. Det brukar posten göra, ett par tre gånger i veckan. Vanligtvis så är det tidskrifter och räkningar som dimper ner. I dag så var det ett vitt kuvert, inte så stort men det hördes när brevet landade på hallgolvet. Det var tungt med tanke på storleken. Senast när något tungt i förhållande till sin storlek damp ner, ja det var länge sen, då var det förundersökningen till den rättegång som väntade. I brevet som kom idag fanns något hårt, det kände jag direkt – och tungt, det verkade inte vara USB-minnet som släktforskarföreningen utlovat. 

Nyfikenheten tog överhand och det tog inte många sekunder innan det tungt stolta, det i guld och blått förnäma, innan HMF-medaljen låg i min hand. Känslor är svåra att beskriva, jag vägde den i högerhanden samtidigt som en allvarsam glädje, en tacksamhet, fyllde hela mig. Jag satte mig ner och där blev jag sittandes. Jo, jag visste att ett par personer visat intresse för vad jag haft att berätta, om den kamp som sträckte sig över månader, men att denna kamp skulle ända i den finaste utmärkelse en svensk, en krigare ur folkets djup kunde få, det hade jag ingen aning om när jag plockade upp det vita, det tunga kuvertet från hallgolvet.

Vad var ursprunget, vad hade hänt, jo – det kommunala bostadsbolaget hade hyrt ut, genom det socialas försorg, en lägenhet på gatan till en zigenarkvinna med litet barn. Det gick som det brukar, strax var hela släkten inflyttad eller på besök. Aldrig under femton personer var samtidigt församlade i lägenheten, i garaget, på parkeringen och gräsmattorna. Avföring samlades i trappan ner till garaget under gården, zigenardamer ringde på dörrarna och önskade få komma in och ge sina medföljande småbarn vatten, tvättstugan ockuperades, rally i garaget och på parkeringen, fester på nätterna som höll övriga hyresgäster vakna, slagsmål och dans om vartannat. 

Efter 14 dagar ordnade jag ett möte med anledning av det zigenska kulturlivet. Några få veckor senare sammankallade det sociala i kommunen, invandrarbyrån, kommunala hyresbolaget och kommunpolitiker med flera ett informationsmöte. Efter det så stod det klart att de 280 hyresgästerna (lägenheterna) på gatan inte bara hade zigenarna emot sig utan även det offentliga. 

I samband med de zigenska kultureruptionerna skrev jag ett brev till socialen och hyresvärden och förklarade vad som hänt samt klandrade dem för deras passivitet i förhållande sina zigenare. Varje brev lät jag kopiera upp och dela ut till hyresgästerna på gatan. Tjänstemännen kunde vid sidan hålla med mig, men i sina offentliga roll var de totalt utan ryggrad. 

Vid ett tillfälle ringde hyresbolagets områdeschef till mig på arbetet och meddelade att om ett enda brev till delades ut bland hyresgästerna på gatan så skulle min familj omedelbart sägas upp från lägenheten. Det kommunala hyresbolaget var desperata, de hade målat in sig i ett hörn och bluffen om uppsägning var genomskådbar. Både hustrun och jag hade fasta arbeten och var skötsamma, och våra barn var små och goa. Vi var kort sagt bra hyresgäster. Kampen om rätten att få sömnen ostörd, att få slippa den zigenska kulturen stod fast.

Frågan växte, den lokala tidningen, tomsäcken, tog zigenarnas parti gentemot hyresgästerna, radio Stockholm klippte och klistrade i en intervju med mig och det allmänna skrämde en del av de skötsamma hyresgästerna så att periodvis så stod jag mer eller mindre ensam i kampen. Nåväl, innan denna trista del avslutas så vill jag gärna omtala något som glatt mig vid sidan av HMF-medaljen. Alla brev, möten, artiklar, polisförhör och domslut har jag samlat i en välfylld pärm.

En god vän som vid ett par tillfällen blivit missmodig över utvecklingen i Sverige har då lånat pärmen. Vid återlämnandet, då han repat mod igen, har han kallat pärmen för sin bibel. Den har inte bara skänkt honom tröst, den har visat vägen – kampen ska till varje pris tas! 

Nå hur har då allt detta slutat? Jag stod inför rätta, mitt brott bedömdes som grovt men då spridningen var i en begränsad krets så blev resultatet frikännande. Zigenarna blev vräkta och det kommunala bostadsbolaget spred ut att de aldrig mer skulle hyra ut till zigenare.

Min bedömning är den att om man strider med blanka vapen, om man inte ger upp och om man följer uppmaningen från broschyren Om kriget kommer – ”Varje meddelande att motståndet uppges är falskt ” – då är segern inte alltid lätt, men till slut vunnen. 

Här en varning, blanda inte ihop ovan nämnda broschyr med den under Eliasson utgivna – Om kriget och krisen kommer. Den senare är modern och mångkulturellt infekterad, feg och därmed trälsinnad.

Jag befinner mig, sedan kväll, i ett lyckorus efter föräringen av medaljen och har kanske blivit för långrandig, men jag vill gärna delge en strof ur svenska arméns psalmbok från 30-talet, den lyder – 

”Skyr du mödan, feg och svag, så återstår dig nederlag. Fångenskap och döden”.

Två val, jag valde. I brevet som åtföljde medaljen står det ”Medaljens ägare ska kunna känna sig hedrade, stolta och utmärkta att bära den” Gör jag det? Svar – Ja! 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *